kapusta family on tour

Så var det dags för vår första tågresa. Vi valde att ta nattåget från Hanoi till Hue, en resa på drygt 13 timmar. Flyget på samma sträcka tar bara en timme och är inte särskilt dyrt men det finns andra fördelar med tåg. Framför allt så är det bättre för miljön men tåg är dessutom ett roligare sätt att resa då en ser lite mer på vägen.

Det finns flera olika tågklassera att välja på: hårda träbänkar, mjuka säten, kupé med 6 hårda britsar, 1 klass-kupé med 4 mjuka britsar och så finns det VIP-vagnar med 4-britsars kupéer med lite högre standard. De senare kostar tre gånger så mycket som 1 klass och det är bara turister som bokar in sig i de vagnarna.

Vi velade en hel del innan vi till slut bestämde oss för att ta det säkra före det osäkra och boka VIP-platser. Det var vårt första nattåg och det kändes tryggare med lite högre standard, framför allt eftersom vi reser med barn. I backspegeln ser vi att det var en helt onödig merkostnad, mer om det i senare inlägg.

Vi hade läst om att det skulle vara väldigt rörigt på stationen och att det kunde vara svårt att hitta rätt tåg och vagn så vi var ute i väldigt god tid. Det var inte särskilt rörigt, det var hyfsat välskyltat och personalen på stationen såg till att vi hamnade på rätt tåg och i rätt kupé. En halvtimme innan fick vi gå på så vi hann installera oss lite innan tåget avgick. Vi delade kupé med en tysk kille i vår ålder, han hade varit och hälsat på vänner i Vietnam. Han var uppvuxen i Östtyskland och kunde inte prata engelska så vi fick damma av våra tyskakunskaper. Det gick briljant för Anders, lite sämre för mig men det var ändå kul att få sällskap i kupén.

Tågresan gick bra men jag kan inte säga att det var särskilt bekvämt. Det var extremt skumpigt, vagnen krängde hit och dit, gungade både lodrätt och vågrätt. Vi var som tur var förberedda med åksjuketabletter. Men som inte skumpandet vore nog så var det dessutom svinkallt i kupén, det fanns en AC som sprutade ut iskall luft rätt på oss och den gick inte att stänga av. Anders försökte tejpa för den med våra tågbiljetter och kirurgtejp i bästa Mc Gyver-stil men det höll inte många minuter. Så det var bara att pälsa på sig med allt vi hade med oss: långbyxor, ullstrumpor, ett par tröjor och fleecejacka. Det var kallt ändå och som grädde på moset så gnisslade vår kupédörr med ett skärande ljud hela natten. Tim somnade till slut och sov som en stock men själv fick jag inte många timmars sömn den natten, ett par timmar totalt kanske.

Det fanns toalett i varje vagn, det var västerländsk toasits men asiatisk spolning (hink och slev). Den var i helt ok skick när vi lämnade Hanoi men efter att ha varit välbesökt hela natten var den ingen kul upplevelse på morgonen. Att göra sina morgontoalettbestyr där utan att råka nudda vid andra människors exkrementer medan tåget krängde hit och dit… ja, det kan nog mest liknas vid en akrobatikuppvisning.

Vid halv sex gick solen upp och vi bäddade av så att vi kunde sitta och titta ut istället. Det var det bästa på hela tågresan, att se det skiftande landskapet susa förbi. Vi passserade mängder av risfält, räkodlingar, gravfält och småbyar på vägen. Vi hade med egen frukost (bananer och kex) men var extremt kaffesugna. Efter ett tag kom äntligen kaffevagnen men besvikelsen var total när vi insåg att det endast serverades kallt kaffe från en pet-flaska. Både vi och tysken tackade nej. Vid niotiden rullade tåget in på stationen i Hue och vi var ganska glada att tågresan var över.

Om någon nu har funderat på att ta nattåg i Vietnam så bli inte avskräckta, vi har betydigt bättre upplevelser av nattåg längre fram under resan men mer om det senare. Våra tågbiljetter kostade totalt 2000 kr för tre personer.