kapusta family on tour

Tidigt en morgon packar vi ihop våra grejer, slänger upp väskorna på ryggen igen och beger oss vidare till Malaysias nordöstkust och Perhentian Islands. Vi tar en Grab-taxi till flygplatsen, sedan ett inrikesflyg till staden Kota Bharu. Vi flyger med AirAsia, det är extremt billigt, kostar bara 99 kr per person enkel resa.

I Kota Bharu blir vi upphämtade på flygplatsen som vi förbeställt, vi delar en minibuss med två par som också ska till hamnstaden Kuala Besut. Resan tar ungefär en och en halv timme. Det är en fin väg vi kör och landskapet skiljer sig en hel del från hur det ser ut i Thailand och Vietnam.

I Kuala Besut får vi vänta ett par timmar på båten. Vi fördriver tiden på ett café där maten aldrig kommer, det är superrörigt och efter en timme där ger vi upp, köper bananer och kex istället.

Solen skiner och allt är lugnt men strax innan vi ska gå på den lilla båten som ska ta oss över till ön Perhentian Kecil blir det svart på himlen och det blåser upp. Vi tvekar lite men bestämmer oss i alla fall för att åka med. Det finns ju inget annat sätt att ta sig över.

De första tio minuterna är ok men sen flyger båten högt upp i luften och slår ner hårt för varje våg vi möter. Vi inser snabbt att det här inte kommer att bli någon lugn båttur. Efter ett par minuter är vi alla helt genomblöta ända in på underkläderna. Efter halva resan ber killen som kör båten oss att omfördela oss så att det ska bli lättare att styra båten. Jag får sitta utan räcke vid ryggen vilket gör att jag inte kan ha Tim i knät mer. En annan kvinna som sitter bättre till i mitten av båten får ha honom i famnen. Ser att hon håller om honom hårt men jag är ändå livrädd för att hon ska tappa greppet.

Det salta vattnet sköljer över oss och hela båten många gånger. Jag får saltvatten i ögonen och ser inte ett smack. Aldrig mer, aldrig mer, tänker jag ett hundratal gånger. Båtresan ska ta ungefär 45 minuter men på grund av vindarna tar det snarare 1,5 timme. När vi äntligen närmar oss ön är jag helt slut men glad över att den hemska turen äntligen är över. Vi passagerare ska till olika stränder och båten släpper av en efter en. Vi får stiga av på en flotte 100 meter från land och efter några minuter kommer en kille med en liten motorbåt, hämtar upp oss och kör oss in mot land. Vi är helt genomblöta, all packning likaså.

Vi har kommit till Petani beach, en pytteliten men jättefin strand, här finns bara fem bungalows och familjens restaurang.